2012

I Peter Lucas roman ”Stoft och vind” (2007) finns flera utvikningar med fascinerande berättelser, som den om Yves Kleins vallfärd till Roccaporena i Umbrien, där den heliga Rita, ”la santa degli impossibili”, föddes. Han lämnade där ett skrin som offergåva. Det var genomskinligt och innehöll pigment: ”rosso d´alizarina, blu ultramare, blu di Prussia”, bladguld, en bönerulle och tre små guld tackor vilande på ultramarinblått tyg. En igenkänning i bilden av pigment och guld. Jag arbetar själv med lösa pigment och äggoljeemulsion; äggoljetempera

och ibland bladguld.

Jag föreställer mig detta och att skrinet står vid foten av en trappa eller klippa. En svävande rörelse från boken till min målning. Sen återstår vallfärden. 

2016

Jag kom till Roccaporena en lördagkväll, den sista april 2016. Det är en liten by med ca femtio bofasta. Jag for med lokalbussar från Matelica i Le Marche på vindlande vägar i bergstrakter. Jag hittade mitt hotell (inte så svårt, det fanns bara ett) och hann gå en promenad genom byn innan det mörknade. Allt var väldigt lugnt och stilla, turistbussarna hade redan åkt för dagen. Klippan! Den fanns där praktiskt taget mitt i byn, en skogsklädd sockertopp och högst där uppe såg man det lilla kapellet upplyst.

Santa Ritas platser, där hon bott, kyrkan där hon gifte sig liksom sjukhuset (nåja, ett litet rum) där hon arbetade, stod öppna och belysta till sent på kvällen, det var bara att titta in. Jag sparade klippan till söndag morgon.

Det var gråväder hela morgonen, men precis innan jag var

uppe på den 800 m höga klippan där Rita satt och bad i slutet av 1300-talet, bröt solen igenom och skapade en hel regnbåge nedanför mig. Sen hördes göken tills det dök upp för mycket folk och det mulnade igen. Serpentin vägen upp var stenlagd och bekväm att gå. Högst upp fanns som sagt, ett kapell som såg nyuppfört ut, och inuti hade alla vallfärdande människor lagt ner färska röda rosor. Jag började förstå att detta verkligen var en vallfartsort och många kom nu i små processioner, sjöng och bad till Santa Rita.

På eftermiddagen tog jag bussen tillbaks till närmsta större ort, Cascia, där Santa Rita levde som nunna i Augustiner-klostret en stor del av sitt liv.

Nästa uppgift väntade; att leta upp Yves Kleins skrin, som Peter Lucas skrivit om i Stoft och vind.

Jag hade turen att komma precis när det skulle vara en visning

i de delar av klostret som var öppna för besökare. Vi, en grupp på ca 40 italienare och jag, fick först höra ett föredrag om S. Ritas liv av en engagerad guide och sen fick vi gå själva längs en utstakad väg genom gångar och rum. Där kunde man t.ex beskåda S.Ritas vackert bemålade kista. Jag tittade förstås framförallt efter Yves Kleins ex voto-skrin. Men icke! Innan vi släpptes ut frågade jag efter skrinet. Guiden kände till det, men visste inte så mycket. Hon hänvisade mig till ett rum, ett ”parlatorio” där jag skulle ringa på en klocka vid en lucka och så skulle jag få tala med en nunna. Efter lång väntan sköts luckan åt sidan och där stod en av Augustinernunnorna

bakom ett järnsmides galler. De lever i ”clausura” och går

alltså inte ut bland folk.

La suora Giacomina var mycket vänlig och intresserad. Hon

berättade att skrinet var utlånat till en utställning i Schweiz, men att man måste, även om det är hemma, fråga efter det för att få se det. Jag gav henne ett foto av den målning jag gjort. Min bild av hur skrinet såg ut (utifrån Peter Lucas beskrivning), och där verklighetens klippa blivit till trappor. Hon blev glad och smått imponerad, att jag hade hittat på detta utan att ha sett vare sig skrinet eller klippan. Jag lyckades göra mig förstådd på italienska och vi pratade en stund. Hon hämtade en skrift om Yves Klein och hans förhållande till Santa Rita som jag fick. Vi skakade hand genom gallret och jag gick upprymd därifrån.

Hur allt föll på plats och blev en oväntad upplevelse, ett möte!

Hade skrinet funnits att se hade jag säkert inte kommit att prata med henne! Hon tyckte också att jag nu hade en anledning att komma tillbaks igen.

Sen detta hände har trakten jag reste igenom upplevt några

stora jordbävningar. Den 30 oktober 2016 rapporterades att la

cattedrale di Santa Rita, också klostret intill, var skadat och stängt p.g.a. rasrisk. Klostret var utrymt och nunnorna förflyttade. Gamla staden i Cascia var också utrymd.

Roccaporena däremot, endast 5 km därifrån, skadades inte. Ett mirakel?

Rita av Cascia, född 1381 i Roccaporena, död 22 maj 1457 i Cascia, var en italiensk augustinernunna. Hon helgon-förklarades av Katolska kyrkan år 1900, och hennes festdag i det romerska kalendariet infaller den 22 maj.