Mellan bild och ord

En liten beskrivning om Gudrun Westerlunds bildvärld


Av allt det jag hittills genom åren sett av Gudruns måleri har för mig med tiden kommit att uppstå ett slags parallellvärld – och jag ser alltid hennes målningar som skildringar där inifrån.

De beskriver ett hemlighetsfullt folkslag fullt sysselsatt med alternativa verksamheter. Det kan röra sig om att spinna ljus, att bedriva fiske med aldrig tidigare beskrivna metoder, att med av tankar bildade huvudbonader på skallarna fara fort i tunnlar eller stående i vatten bedriva spaning efter

röd färg. Det är intressant. Som en egen etnografi. Väldiga maskindelar snurrar. Vad för energislag bildas, är det drömenergi? I Gudruns parallellvärld råder en fredlig dramatik. Det är aldrig tråkigt där.

Fornt och framtida strömmar ständigt fram och åter genom varje ögonblick av nu. Där kunde man vara!


Birgitta Lillpers i mars 2016

Att spinna ljus, 2015

Här nedan följer några samtal med bilder från mig och reflektioner, skisser, i ord av Birgitta Lillpers. Spännande för mig, förhoppningsvis också för Birgitta. Som hon själv skriver:


”Det här är en SKISS, kanske den första i en rad, runt olika målningar. Det är inte alldeles färdig text, jag vill hålla det så – det är ovant och nyttigt för mig att jobba fort och lämna iväg snabbt.”


 

Badarna eller den andra, 2016

Badarna eller den andra


Hon ska nog få veta att det sentimentala håller på att ta över!

”Se bara”, ska jag snart ropa, ”se bara hur det känslosamma tror sig identiskt med det känslofulla, det känslostarka och det känsliga!”


Hon badar och är kall, allt hon tänkt har hunnit bilda cystor, har ni läst något om vad cystorna kan innehålla?


Hon är kall och badar,


brölar och häver sig –


”Och våga inte”, ska jag ropa,


strax innan jag i önskedrömmen går henne närmare,


”våga bara inte förakta mig för att jag varit så fördragsam mot dig.


Och sök inte göra av allt en tävling, göra tävling även av det i förhållande till tävlingen rakt motsatta –


ett kladd där en efter en släcks ner,


gråtande efter vederstyggliga famntag förklädda till avsked.”


Över dig


du badande


som tror dig


vara


en fyr


över dig


som är kall


och häver dig –


hela det skyddade strandpartiet skulle ljuda av mina tillvitelser, alla så felriktade och kärlekskranka.


Birgitta Lillpers, 28 oktober 2016

"Hier ruhen sieben tapfere Russen"

en liten berättelse utifrån Gudruns målning

Hösten kom. Man sammankallade kompanierna men Rohrklopfer fattades. Ingen vid regementet verkade känna till hans förehavanden. Till sist frågade man de ynglingar som utförde de allra enklaste sysslorna i stallet, och de visste om Rohrklopfer att han synts till på krogarna i stadens södra utkanter. Rykten förtalte att han blivit underlig, talat om freden och om att begära avsked.

  Generalen var någorlunda intelligent, och inte okänslig. Han var tyst ett ögonblick, lät pennspetsen dröja ovanför pappersarket och såg ut genom fönstret. Det satt en stor, glänsade fink överst på marmorbysten invid trappan som ledde upp till minnesmonumentet.

  Sedan ruskade han upp sig, suckade och fäste blicken på adjutanten.

  -Vi får söka upp honom, sade han. Vi rider genast. Jag själv, ni och kanske Brink. Han gäller ju för att vara en som känner människorna.



Hier ruhen sieben tapfere Russen

Höstregnen hade fått alla vattendrag att svälla i hela provinsen. När generalen steg ut ur byggnaden kunde han höra bruset från fallen. Han brukade tycka om ljudet, det brukade få honom att känna sig ung, trots allt, men idag frätte det på hans nerver.

Tack och lov var hästarna nästan omgående klara, och man kunde genast ge sig av. De andra två hade den goda smaken att hålla tyst, och det fanns förresten inte mycket att säga. Man red i kort galopp över fältet, katedralens klockor slog för att kalla samman till förmiddagsmässan, generalen tänkte på sin hustru, hur hon brukade se ut när hon satte tillbaka fruktassietterna i vitrinskåpet. Hur hon vred om den lilla nyckeln till glasdörrarna, som då skälvde till.

  När de korsat fältet tog stadsbebyggelsen vid, med enklare kvarter, skrotupplag och en krog som hette Forellen. 

  - Gå in och hör er för, sade generalen, och Brink satt av och gick in i lokalen.

   Adjutanten frös och fällde upp rockkragen. De väntade. Hästarna somnade. En kråka skrek. De första bladen föll från träden. Sedan kom Brink tillbaka, och kunde berätta att Rohrklopfer höll till i en liten gård som låg inklämd mellan nyare villor inte långt därifrån.

  - Man säger att den tillhört hans släkt. Jag tror att vi måste gå varligt fram.

  

Rohrklopfer mötte dem på uppfartsvägen. Han var klädd som en enkel bonde och mycket lugn. Han verkade ha väntat på dem.

  - God förmiddag, general. Det är en ära. Doktor Brink. Herr adjutant. Stig för all del av, låt mig ordna för djuren, stig in och vänta under tiden.

  När han återkom fann han de tre männen stående i hallen. Där brann en liten eld i en öppen spis, där Rohrklopfer varit i färd med att koka rotsakssoppa till middagsmålet.  Rohrklopfer rörde sig med oväntat hastiga rörelser, han verkade vilja klara av hela ärendet så snabbt som möjligt och åter få vara ensam.

  Han andades in. Och ut. 

  - För en vecka sedan föll en ung kurtisan av sin häst när hon red i parken, sade han sedan skyndsamt. Hon föll med huvudet rätt in i ett platanträd och dog inte långt därefter. Jag hittade hästen här utanför, den stod här med hängande huvud och

tyglarna slängande. Man ville skjuta den förstås, som om den varit brottslig, fast det givetvis var en ren olycka eller kanske rentav så att ryttarinnan var oskicklig, ja, jag finner det senare alternativet vara det mest troliga. Hästen var betslad med för skarpa don.


  Han rörde om i elden.

  - Jag har den i stallet. Det är ett fint djur. Ett nätt sto. Jag har motionerat det lätt. Jag kommer att betala en anständig summa för att rädda livet på det. Armén har jag för länge sedan beslutat mig för att lämna, men jag hade inte tänkt göra det som en simpel desertör. Jag inser att jag ställer till besvär. Jag inser att jag kanske kommer att ställas inför krigsrätt. Ni väljer, general. Varje människa kan handla förhastat, och det måste finnas ett visst svängrum.

  Generalen såg på Brink, trött och nästan roat.  Det var här Brink borde säga något. Men Brink sade inget. Det hängde ett släktvapen i rummet.

  Generalen såg sig då om, som om hoppades han att finna hjälp i något annat föremål.

  - Var hon er älskarinna? frågade han sedan, förstrött.

  Rohrklopfer slog omedelbart ifrån sig: nej, nej, det hade inte alls varit så. Han hade aldrig sett henne, visste inget annat än det han hört.

  Generalen sträckte upp sig, fäste blicken på avfällingen och slog med sina handskar. 

  - Jag har naturligtvis inte tid med er, sade han. Det finns ett krig som måste skötas. Idiot. Stanna här så länge med den vackra hästen, tids nog ska vi tänka ut ett straff. Att man är idiot är ingen ursäkt. Även idioterna måste stå sitt kast.

  På tillbakavägen drev de sina riddjur hårt, och redan på eftermiddagen var de på väg ut i fält för att nedgöra fienden vid Sable Grosse.   

   

Birgitta Lillpers


Sittande

Skiss kring Sittande, Stående och Sparka

Den sista september hittar jag på Gudruns hemsida tre nya bilder. (min gamla hemsida, tyvärr inte kvar, Gudruns anmärkning) Eller är det inte egentligen sex stycken nya målningar där?

Tre av dessa målningar finns inte i den fysiska världen. Det är de små, beskurna varianter som man ska klicka på för att komma till de större, obeskurna - de egentliga verken.

Jag blir kvar i skillnaderna. ”Så olika det blir, så olika stämningar, så olika tempi.”

De stora, som visar mer, de berättar långsamt och utförligt om något som var. De väl tecknade benen.

Över de till formatet reducerade, mindre varianterna är det en väldig fart. Det är mindre gott om tid här. Tre avgränsade ögonblick, nästan svåra att hinna uppfatta. Att stå stilla kan vara en snabb händelse.

Jag tänker på grammatik, på verb, på sätt att i italienskan uttrycka olika sorter av dåtid.


Birgitta Lillpers, 2 oktober 2017

Sparka
Stående